Ibland saknar jag tiden på gymnasiet. Inte att gå på gymnaiset, men känslan av att allt var framför en. Det var hur lätt som helst att göra storslagna planer och jag var så jäkla säker på allt skulle ordna sig. Nu står jag här med livets ångest över allt och vet inte vad jag vill göra med något. Det enda jag vet är att jag inte vill ha det såhär nästa höst. Folk kan säga hur mycket de vill om att det är bra att landa och ha en mellanperiod men jag hatar att leva i limbo. Jag avskyr att inte längre ha några mål att styra mot, inga uppgifter att fokusera på, en fot i varje del utan att bottna någonstans. 

 

Min plan var egentligen att plugga i USA nästa vår, men jag kommer inte ha råd med det längre, tyvärr. Jag är heller inte säker på att jag orkar stå på samma plats åtta månader till, anyways. Jag har sökt en utbildning jag vill läsa senare, men är inte taggad på att plugga redan. En eventuell chans ligger i luften men den hänger på andra människor och du kan aldrig hänga upp livet på andra människor. Så nu räknar jag pengar och kollar resor. Det finns ingen satsning kvar att göra här, jag har gått på samma gator i så många år. Jag behöver bara komma bort, pröva mina vingar och sen landa någon annanstans. Jag är så jävla klar med Kungälv.